Himlakroppar #1

Ann-Sofie och jag har som bekant en minibokcirkel där vi läser Himlakroppar. Nu har vi läst en sjättedel, typ, och tycker så här:

Hur börjar den?

Marie: Med tanke på hur förvirrande hennes förra bok, Repetitionen, var, så var jag lite orolig för hur det skulle vara att läsa den här. Men den börjar ju hur ”enkelt” som helst, med att Moody kliver in på hotellet där de 11 männen, eller kanske Himlakropparna, befinner sig. Han blir ju i och för sig något av ett störningsmoment eftersom de har något viktigt att avhandla.  När Moody har presenterat sig och berättat vem han är så händer det ju inte så mycket mer i nutid, utan vi kastas tillbaka i en berättelse. Och jag gillar verkligen det. Tänker på gamla tiders berättarkonst, hur lätt man sugs in i berättelsen. Jag vill bara fortsätta läsa och se vad som händer. Gillar den mycket.

Ann-Sofie: Själv trodde jag att den här romanen var en science fiction som utspelade sig bland himlakroppar. Därför hade jag väääldigt svårt att orientera mig inledningsvis. Vad var det här? Vadå gräva guld? Jag läser aldrig baksidor på böcker och skaffar mig mycket lite info om dem. Men en sådan här fadäs brukar jag sällan göra, haha. Alltså fick jag läsa om de första hundra sidorna, utan mina science fiction-glasögon så att säga! Och då blir det onekligen något annat. Jag är ju alltid den som gnäller över för mycket blabbande. Men här har det nog sin plats!

Vad gillar vi personförteckningen och kartor?

Marie: Personförteckningen blir jag inte riktigt klok på, ”De himmelska”, ”De jordiska”, ”Terra firma” och så ”Närstående hus” som ju inte personer och ”Nära samband” som är mer känslor. Just nu tänker jag att De himmelska har något slags samband med varandra och att detta kanske har att göra med himlakropparnas placering. Men som sagt, mycket oklart. Kartan har jag bara titta lite på, men var tvungen att kolla på riktig karta var Hokitika ligger. När jag reste på NZ minns jag västkusten på sydön som ganska svårtillgänglig.

Ann-Sofie: Jag är lite anti mot personförteckningar och kartor i allmänhet och det är sällan man möter dem båda i en och samma bok. När jag började bläddra boken tyckte jag att det väl stämde in på mitt SF-tema för platserna lät utopiska. Jag håller med dig om det är högst oklart. Så du har varit på NZ! Du får bli vår kartspecialist nu.

Vad händer nu?

Marie: Svårt att säga, jag tror att vi kommer att få lyssna vidare till berättelsen om vad som egentligen hände Crosbie Wells och allt runt omkring det, t.ex. frun som dök upp från ingenstans. Annars verkar det vara en berättelse befolkad av väldigt få kvinnor. Det tar nog ett tag innan Walter Moody får en plats i berättelsen.

Ann-Sofie: Visst är det intressant! Jag var så övertygad om att WM var den som skulle vara huvudpersonen hela tiden, att det skulle vara hans historia.   Och det är det ju på sitt sätt. Men inte än, som du säger.

Nu läser vi vidare! Till 19 juli läser vi till sidan 425.

Om Enochannanbok (Marie)

Översätter medicinska texter. Läser och stickar. Samlar på böcker och garn.
Det här inlägget postades i #läserjustnu, Sommarläsning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>