Blonde – sista delen

Målgång för sommarens maraton-läsning av Blonde. Hur känns det?

Ann-Sofie: Det känns otroligt otroligt skönt. Hade jag vetat hur jobbig den här läsningen var skulle jag aldrig föreslagit den! Jag skämtar inte. Boken är bra på så många sätt. Men är den 800-sidor-tjockis-bra? Tveksamt. Samtidigt – hur ska man kunna beskriva ett helt liv på kortare sätt.

Marie: Det känns fint att äntligen ha gått i mål. När jag tittar tillbaka på läsningen tycker jag inte alls att den var jobbig. Håller den nu för en av mina bättre böcker. Hon har lyckats bevara myten Marilyn Monroe, även om jag ibland tycker att hon varit ganska elak mot Norma.

Men vad tycker du om sista delen och äktenskapet med dramatikern?

Ann-Sofie: Det här äktenskapet skiljer sig från de andra därför att Dramatikern verkar älska henne så genuint för att hon är den hon är. Men det är som om hon inte står ut med det, att hon inte klarar att vara älskad. Dramatikern, som alla andra, blir ändå ”pappa”. Jag tycker att äktenskapet faller efter missfallet, det finns inget värde i det för Marilyns del.

Marie: Jag håller med dig helt och lider faktiskt med dramatikern, han ville henne verkligen väl. Men hon söker nog aldrig en man, utan en pappa. Jag undrar om hon verkligen ville ha det där barnet.

Ann-Sofie: Intressant! Jag uppfattar här i romanen som att hon verkligen ville. Kanske för att ”en riktig kvinna” ska ha barn?

Marie: Så är det nog. Men jag fick nog intryck att hon hellre hade velat ha barnet med Charlie Chaplins son och dennes pojkvän, men minnet kanske sviker. Men hade hon orkat ta hand om ett barn, så pillerberoende som hon var?

Ann-Sofie: Nej, absolut inte. Det är tre saker jag tar med mig från denna sista del. Hur sjuk hon var, så drogad och nergången. Det är sorgligt att läsa. Den andra saken som jag inte glömmer är scenen med Presidenten som ligger där och styr världen och tvingar henne att underkasta sig. Usch.

Marie: Historien med presidenten var helt igenom vidrig. Eller han framställs som en helt igenom rutten person som alltid får som han vill. Men slutet då, tog hon livet av sig eller blev hon mördad? Och hade det att göra med att dramatikern ansågs ha kommunistsympatier eller affären med presidenten?

Ann-Sofie: Har inte det diskuterats i alla tider om det var mord eller självmord? Det känns som om JCO här möjliggör båda varianterna, eller hur? Det KAN vara en dröm att hon blir mördad, eller också är det så.

Marie: Jag har nog alltid trott självmord, så att det skulle kunna vara mord hade jag inte ens funderat på förrän jag läste boken. Men som du säger här finns båda varianterna. Fritt för tolkning. Bilden av Marilyn/Norma har inte blivit klarare av boken. Hon förblir en myt. Vilket säkerligen var meningen.

Ann-Sofie: Men slutet, slutet! Det är så fint SPOILER ALERT när hon står framför det där fotografiet av pappan och tänker att ”mamma är glad”.

Marie: Mamman var nog den allra viktigaste personen i hennes liv. Hon fanns alltid där, stod för någon slags trygghet, trots att hon var psykiskt sjuk och inte alls särskilt snäll. Norma ville att mamman skulle vara glad och hon ansträngde sig verkligen för att göra henne glad, även om hon nästan alltid misslyckades. Men till slut så gick det ju.

Vad säger du, ska vi ta JCO:s senaste, Karthago, nu, bara 500 sidor…

Ann-Sofie: va va? Jag hör inte, det brusar så mycket sprak sprak.

Om Enochannanbok (Marie)

Översätter medicinska texter. Läser och stickar. Samlar på böcker och garn.
Det här inlägget postades i Läst2014 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>