Blonde #2

Då är det dags för fb-chatt nummer två i vår Blonde läsning. Vi har läst fram till sidan 262. Nu är det 40-tal och Norma Jean är tonårsflicka. Hon ”plockas upp” av en familj och lämnar barnhemmet.

Marie: Jag tänker på att JCO verkligen förstärker bilden av Marilyn (Norma) som ett objekt. Något för män att beundra. Vad tycker du?

Ann-Sofie: Jag håller verkligen med! Alla män älskar henne! Det finns något avsnitt där massa mansnamn raddas upp, jag hittar det inte just nu, och hon är verkligen så åtråvärd! Men åtrår hon själv?

Marie: Nej, jag tror inte ens hon tänker så. Det kommer senare. Älskar henne vet jag inte om männen gör, åtrår nog mer. Styvpappan, polisen, läraren tänker du på?

Ann-Sofie: Åtrår är nog rätt ord. Jag tänker på att hon växer, blir en ung kvinna och blickarna vilar på henne hela tiden. Fostermor Elsie löser det med citatet på sidan 128 ”Vet du vad jag tycker Norma Jean. Jag tycker att det är dags att du blir gift”. Livet i fosterfamiljen är inte särskilt roligt, eller hur? Jag uppfattar det som om hon ser att bli gift, att vara fru, är ett steg ut i någon slags självständighet.

Marie: Nej, inte kul. Men för Elsies del handlar det om att få henne ur huset. Jag tror inte hon inser att hon är självständig förrän under kriget, när mannen (eller ”papsen”) försvunnit ut i kriget. Och det är väl först då som livet verkligen förändras med alla fotojobb och tidningsreportage (hur många som helst ju).

Visste du att hon var mörkblond? Min bild av henne är blond, platinablond.

Ann-Sofie: Jovisst vill Elsie få ut henne ur fosterhemmet. Det där med ”papsen”, alltså. Jag känner ett obehag att hon kallar honom så, att hon skapar ett slags rollspel (hela livet tror jag).

Jag har läst biografin ”Fragment” och minns det mörka håret. Jag tror att hon blekte håret när det blev karriärstart. Och bytte namnet. Hon blev verkligen till i alla de där jobben. I andras ögon. En bild. En ikon. Jag tycker att JCO berättar strålande (har ej strukit något : ) )

Marie: Åh jag som hade kunnat stryka lite… Hon berättar fantastiskt, men på inget sätt ändrar hon bilden av MM. Och kanske är det så det ska vara. En gång ikon, alltid ikon.

Ann-Sofie: Nu ska vi in i två avsnitt i ett svep. Hela hennes storhetstid tror jag att vi får här, och sen ses vi och dricker vin och pratar igenom de hundratals sidorna.

Marie: Det ser jag fram emot! (Både vinet och hennes storhetstid.)

Vi läser till 713 till nästa träff vilket är om ett par veckor

Om Enochannanbok (Marie)

Översätter medicinska texter. Läser och stickar. Samlar på böcker och garn.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>