En och annan bok

Om den första novellen handlade om förintelsen, den andra om konflikten mellan Israel och Palestina är temat i den här novellen våld och antisemitism.

”Våra föräldrar var födda och uppvuxna i Brooklyn. I Greenheath byggde de ett judiskt Shangri-la åt oss och gav oss allt utom den helt avgörande sak som Brooklyn hade tillhandahållit. Det var inte brännboll och inte kurragömma med dunk – förluster man kunde acceptera trots att nostalgin satt djupt. Nej, det var en egenskap vi saknade, en hårdhet. Som tretton-fjortonåringar var vi friska och väluppfostrade, men våra föräldrar tyckte vi var blödiga.”

Det hela börjar med att Zvi Blum blir misshandlad av ”Greenheaths lokala antisemit”. Antisemiten har velat spöa det judiska pojkgäng Zvi tillhör länge, men killarna hade alltid lyckats undvika bråk genom att verka besegrade, i alla fall fram till nu. Killarna tycker det är dags att kräva hämnd, men eftersom antisemiten är en stor kille och de är rädda, vänder de sig till ortens störste och något äldre jude, Ace Cohen. Men han säger nej och menar att ”våld föder våld”. Istället hittar de Boris, en rysk judisk dissident som jobbar i skolan, som startar en själförsvarsskola bara för att de ska få lära sig slåss.

Det kan verka väldigt våldsamt och Birgitta skrev i novellcirkeln att hon tyckte det att hon ”kunde läsa in hur terrorism föds och göds! En som är större och bestämmer och flera som trakasseras men inte vågar opponera sig, den hemliga träningen och slutligen aktionen/hämnden.” Det var inget jag tänkte jag på under läsningen, mina tankar gick mer åt vi-mot-dom-känslan -  nu ska vi ge igen. Och att när de väl får sin hämnd så var den kanske inte så ljuv.

Men när jag nu läser om novellen ändrar jag uppfattning lite grann. Den låter mer våldsam än den egentligen är. Englander ger berättaren en tuff röst. Han berättar om hur de fick lära sig slås, sparka, stampas och bitas. Men hur mycket av det var det egentligen? De blir ofta trakasserade och till och med slagna av antisemiten, men ger aldrig igen. Jag tror inte att de vill bråka och slåss, och det går faktiskt aldrig till handgripligheter från deras sida, även om de (och kanske även vi) upplever det så. Exemplvis sparkade Larry en av sina kamrater i Boris ”skola” så hårt i njuren att han kissade blod (men han sparkade bara för att Boris tvingade honom, annars gick de mest runt varandra och såg tuffa ut). När Larry sedan träffar antisemiten får han stryk utan ”att få in sin vid det här laget legendariska spark”. Zvi kastar sten på antisemitens hus för att krossa en ruta, men träffar bara husväggen, men de är lika euforiska för det. De tillverkar rökbomber utan rök och brandbomber som inte brinner.

När de väl får sin hämnd är det inte killarna som slår, utan Ace. Ett knytnävsslag från Ace och antisemiten ligger på marken med bruten käke. Berättaren tänker:  ”När jag stod där och såg på honom förstod jag att jag alltid skulle tycka att det var bättre att vara slagen än den som slog – en brist hos mig”. Eller så är det en fin egenskap att vara blödig och sakna hårdhet. Eller som Henrik skriver i novellcirkeln bättre att vara offer än förövare.

Läs mer om novellcirkeln här. Deltagarna i novellcirkeln:

och dagarna går, Erikas Bokprat, Bibliotekskatten, Fru E:s böcker, Breakfast Book Club, Henrik Elstad, Lottens Bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus, Café de la nouvelle